Att rusta för kval

För att lyckas i en kvalserie gäller det att man har rustat för det redan sommaren innan.

Jag som dessvärre verkar gilla att skjuta upp saker och ting har däremot inte börjat gjort det förrän nu.

Linda kommer att öppna en butik i stan. Barnkläder osv kommer hon att sälja där. Så helgerna och kvällarna går nu åt till att fixa iordning den lokalen.

Jag har nyss avslutat dagen där med att sätta upp väv.
I morgon samt på tisdag ska vi måla. Sedan läggs ett nytt golv in. Och så fortsätter det till den 7:e April då hon slår upp portarna för allmänheten.

Mycket och stå i mao, men det känns rätt bra ändå. Jag menar så jag får något annat än kval att tänka på.

Jag finner en del likheter med rustning av lokalen och en sportchefs samt hockeytränares arbetsuppgifter. Man måste göra jobbet ordentligt från grunden. Får inte fuskas någonstans, vare sig vi snackar spackling, sommarträning eller värvningar.
Visst kan man lura sig själv och alla andra just för stunden, men tids nog märks misstagen man gjort (om man nu har gjort några)

Och väl då blir det oerhört mycket svårare att göra något åt det.

Huvudsaken och det viktigaste är att stommen är stabil. Grunden måste vara bra byggd. Annars blir det pannkaka. Skulle någon liten del bli fel under byggets gång är det inte hela världen. Bara man upptäcker felet och åtgärdar det i tid. (läs Ric Jackman, för er som vet)

När väl den stora finalen/Examen/Öppningsdagen/Kvalserien drar igång så gör den det med det man har. Fuskbygge eller inte. För tidigt att säga något än så länge men hittills ser det lovande ut trots allt.

Ta det säkra...

...före det osäkra.

Mot växjö bad jag till hockeyguden om hjälp. Det bör jag även göra i morgon när Leksand möter Aik. Men det känns som om det inte riktigt räcker då det har varit väldigt jämna matcher lagen emellan.
Så nu tar jag inga risker. Jag använder mig av Voodoo.

Om livet i en bubbla

Nu i Mars och April vankas kvalserie tider

Hoppet får ett avstamp men nerverna lider

Vinsterna glädjer förlusterna svider

Spänningen är hög man nästan avlider

Spelarna på hockeyrinken krigar på i strider

Coacherna funderar smarta planer dessa smider

Vi Leksingar på läktarn härlig glädje runt oss sprider

Jag hoppas i April att vi får skåla i cider

Ja, nu i Mars/April så är det mycket hockey i huvudet. Linda knackar försiktigt på skalet till min bubbla och undrar när jag ska komma ut.

Det är kanske tur ändå att vissa saker i min omgivning sker så man kommer ur bubblan ibland. Tillfälligt givetvis, men det kan vara behövligt att öppna en lucka ibland för att få nytt friskt syre.

I går natt var en sådan händelse. Jag kom hem från Leksand vid halvett tiden och gick och la mig för att sova. Då börjar Isabell hosta lite grann. Ingen bigdeal egentligen. I förkylningstider kan det ju vara så.

Problemet var bara att hon fortsatte så pass länge att jag gick och bar in henne till oss. Jag tänkte hissa upp sängen lite så hon skulle få det lättare att andas osv.

Efter ca en timme kände vi att hon var stekhet. Det visade sig att hon hade 39,5 graders feber.

In och hämta alvedon, som vi efter många om och men lyckades få i henne.

Men efter ca 45 min började hon yra om hittan och dattan och undra vad det var som kom ner från taket.!.

Jag och Linda försökte bevisa för henne att där inte fanns någonting. Men hon var övertygad om att djur kom ner därifrån, och började gallskrika. Få panik.

Sedan trodde hon att samma saker kom upp från täcket, och började skrikandes klättra på mig och Linda

Skapligt frustrerande va?

Vid fyra-kvart över fyra lugnade hon ner sig. Då började nästa bekymmer. Vår katt Charlott höll på och jamade och ville än in, än ut.

Iaf fick jag sova meelan kl fem och sex.

Just då kändes kvalserien väääldigt långt borta.

It aint over...

...until the fat lady sings, heter det.

Vilken skön lättnad efter gårdagskvällens vinst. Det fanns en del bra saker att ta med till på torsdag -då Leksand möter SSK- och det finns en del saker att lämna hemma.



De bra sakerna var:
* De tre poängen. Segern. Den viktigaste saken av alla bra.
* Spelet de tio första och tjugo sista minutrarna lovade gott.
* Pelle Prestbergs prestationer.
* Jussis fyrdubbeltackling i sista perioden
* Klacken

Mittenperioden gick ganska klart till växjö i puckinnehav. Tack och lov är det inte det som räknades denna gången heller.
Leksand ställde ofta upp en sorts borg runt egna slottet i den andra perioden, vilket frambringade en synvilla av att Leksand var riktigt illa ute ett tag. Det kanske de också var, men de var nog inte fullt lika llvarligt som det såg ut att vara. Man vet aldrig med Strömberg som coach.
När Leksand tillslut kunde göra 3-1 i sista perioden släppte alla hämningar, precis som det kan göra för en annan då man har tagit sig en jäkel.
Laget spelade då en underbar ishockey. Man till och med tacklades. Underbart.

Men det var bara en match. Det gäller nu för spelare liksom oss fans att äta rätt, sova ordentligt (vilket jag defenitivt har misslyckats med i natt av andra orsaker, mer om det senare) och glömma denna match och genast börja blicka framåt.

Härnäst väntar SSK borta. Intressant. Mycket intressant.

Funderingar

Frukostdags på jobbet nu. Jag passar på att avsätta fem minuter till detta "skriva av sig" inlägg.

Match i kväll. Ödesmatch? Kanske, det beror på utgången. Men jag känner mig relativt lugn. Känns bombsäkert med Lif vinst i kväll. Det känns långt in i märgen faktiskt.

I går, dagen efter den snöpliga premiärförlusten, kändes det inget vidare i hockeyhjärtat. Då ville jag nästan få en Horton-attack så att jag skulle påminnas om att hockey inte är allt i denna värld.
Men givetvis ville jag inte det innerst inne då den huvudvärken inte är att leka med. So, please Horton. Stay away!

I dag vaknade Isabell snorig och febrig som så många andra barn denna tid. Det rör sig visserligen om en vanlig förkylning troligtvis, men ändå väcks den där känslan att hockey och Leksand inte är allt. Det finns mycket jag skulle välja framför laget om man tvingades välja.
Hoppas ingen tror något annat, då det kanske kan vinklas till motsatsen i denna blogg då och då.

Men i kväll kl 19. Då finns det bara en sak i tankarna. Precis som det skall vara just då. Den saken är: KROSSA VÄXJÖ

Bön

Hockeygud vem du nu är
se till mig som Leksing är
LIF har oflyt kan man tycka
Snälla ge oss mera lycka
Lyckan kommer men när då
Hjälp oss till eliten nå


Nu räcker det inte med vanliga dödliga insatser på läktaren. Till morgondagens match har jag därför tagit det säkra före det osäkra.
Jag har kallat på hockeyguden.
Leksand är i starkt behov av högre allsmäktiga makter nu. Efter att de tre senaste kvalserierna ha börjat med två raka förluster så får det inte ske igen. Det får inte ske!!!

En förlust är illa nog. Två skulle innebära dödsstöten. Därför knäpper jag nu händerna och ber till hockeyguden.
Låt oss vinna, låt oss gå upp. Om det finns några fans som förtjänat det så är det Leksands. Hjälp laget skänka oss lycka, för de tycks behöva all hjälp de kan få med det så här efter 5 år utan framgång.

Amen

Broken heart

Joe Cocker och Jennifer Warnes säger det bäst:

Who, knows what tomorrow brings. In a kvalserie few hearts survive.
All I know, is here and now. All our lives is out there to find.
The road, is long
There are mountains, in our way
But we climb the steps every day

Please take us up where we belong. Where the eagles cry, on a mountain high
Please take us up where we belong. Up to the world we know, where the clear wind blow.

Men ge mig en dag till så är revanchlustan hög igen. Förhoppninigsvis går det att limma ihop hjärtat.