Snö ute, snö inne, snö i hjärta, snö i sinne... (från min farmors vägg uppe i Nyborg men sol är utbytt mot snö)
När ska detta sluta. Jag skottade snö i dag. Igen. Och nu börjar jag få allvarliga problem med att veta var jag ska göra av den. Man var ju lite lat tidigare och sköt inte bort snövallen längre från uppfarten. Det får jag nu lida av.
Våra nya grannar flyttade in igår i grannhuset. Välkomna :)
De verkade trevliga, fast när jag och Linda var och hälsade de välkomna så satt tjejen och ammade, så jag beslöt mig för att säga hej och sedan -lite diskret- smyga hem igen.
Men Linda stannade kvar. En stund.
Killen, Mario, Marino, Marianne, eller vad han nu hette verkade riktigt trevlig han med då vi samtalde lite under snöskottningen idag. Varför har jag så svårt för namn? Och ansikten med dessutom.
I går var vi (familjen) till Avesta simhall och lekte. Det var lika bra som det brukar. En tre timmar någonting spenderades i vanlig ordning där. När vi sedan skulle åka hem kom Elliots kompis på att han glömde sina simglasögon där inne, varpå jag fick låna ett par plaststrumpor och gick in för att titta efter de.
Då tittar en tjej som sitter vid cafét med en kille och ett barn- på mig och vinkar genom glasrutan. Och genast börjar paniken flöda... -Är det mig hon vinkar åt? -Ska jag vinka tillbaka? Nej, tänk om det är till någon annan bakom mig. -Ska jag vända mig om för att se efter om det står någon där? -Nej, det kan jag ju inte då det antagligen är mig hon vinkar åt. Då gör jag ju bort mig.
'Och för varje fråga som dyker upp går det längre och längre tid. Jag börjar få panik att göra någonting. Vad som helst. Jag kan ju inte bara stå här och se dum ut.... så jag viskar hej hej genom rutan och nickar lite grann.
Jag ställer mig och låtsas kolla på OS-sändningen på tv:n som finns där samtidigt som jag sneglar bredvid den för att se om jag känner igen henne. Så där lite i smyg..
Och jag gör ju det ser jag då. Ullis heter hon. Inte Danielsson utan nånting annat. Vet faktiskt inte vad. Men jag känner henne. Och då börjar jag känna mig ännu dummare. Varför kunde jag inte ha hälsat tillbaka ordentligt för??
Nu måste jag ta mig förbi henne och familjen för att hämta simbrillorna. Jag går fram och säger något skämtsamt för att visa att jag visst kännde igen henne.... Pust.
Japp, så kan det gå om man har taskig ansiktskänsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hmmm, jag känner så igen mig i det du just beskrev! Händer mig med jämna mellanrum. Hihi!
Men du skötte det ju bra.
Skicka en kommentar