Snö, grannar och ansikten

Snö ute, snö inne, snö i hjärta, snö i sinne... (från min farmors vägg uppe i Nyborg men sol är utbytt mot snö)

När ska detta sluta. Jag skottade snö i dag. Igen. Och nu börjar jag få allvarliga problem med att veta var jag ska göra av den. Man var ju lite lat tidigare och sköt inte bort snövallen längre från uppfarten. Det får jag nu lida av.

Våra nya grannar flyttade in igår i grannhuset. Välkomna :)
De verkade trevliga, fast när jag och Linda var och hälsade de välkomna så satt tjejen och ammade, så jag beslöt mig för att säga hej och sedan -lite diskret- smyga hem igen.
Men Linda stannade kvar. En stund.
Killen, Mario, Marino, Marianne, eller vad han nu hette verkade riktigt trevlig han med då vi samtalde lite under snöskottningen idag. Varför har jag så svårt för namn? Och ansikten med dessutom.

I går var vi (familjen) till Avesta simhall och lekte. Det var lika bra som det brukar. En tre timmar någonting spenderades i vanlig ordning där. När vi sedan skulle åka hem kom Elliots kompis på att han glömde sina simglasögon där inne, varpå jag fick låna ett par plaststrumpor och gick in för att titta efter de.
Då tittar en tjej som sitter vid cafét med en kille och ett barn- på mig och vinkar genom glasrutan. Och genast börjar paniken flöda... -Är det mig hon vinkar åt? -Ska jag vinka tillbaka? Nej, tänk om det är till någon annan bakom mig. -Ska jag vända mig om för att se efter om det står någon där? -Nej, det kan jag ju inte då det antagligen är mig hon vinkar åt. Då gör jag ju bort mig.
'Och för varje fråga som dyker upp går det längre och längre tid. Jag börjar få panik att göra någonting. Vad som helst. Jag kan ju inte bara stå här och se dum ut.... så jag viskar hej hej genom rutan och nickar lite grann.
Jag ställer mig och låtsas kolla på OS-sändningen på tv:n som finns där samtidigt som jag sneglar bredvid den för att se om jag känner igen henne. Så där lite i smyg..

Och jag gör ju det ser jag då. Ullis heter hon. Inte Danielsson utan nånting annat. Vet faktiskt inte vad. Men jag känner henne. Och då börjar jag känna mig ännu dummare. Varför kunde jag inte ha hälsat tillbaka ordentligt för??

Nu måste jag ta mig förbi henne och familjen för att hämta simbrillorna. Jag går fram och säger något skämtsamt för att visa att jag visst kännde igen henne.... Pust.

Japp, så kan det gå om man har taskig ansiktskänsla.

Nya tag...

I besvikelsens hetta efter förlusten senast lät jag fingrarna fladdra fritt över tangentbordet. Eller fritt och fritt.. en del ord cencurerades automatiskt -tack och lov-

Men jag vidhåller att chansen är mindre än att Hv 71 åker ur slutspelet i kvarten.
Men jag har under helgen sökt förklaringar, och de två bästa jag kunde finna var:

*Nedtränade. Som vanligt så är det ett väldigt vanligt bortförklaringsord för oss Leksingar att använda oss av. Men ändå... Vi är med ena skridskon i kvalet och kanske lägger ner en extra stor dos på hårdträning just nu. Därför kom vi inte upp i samma standars som malmö.

* Malmö behöver poängen mer än Leksand och motivation slår bevisligen klass, om det inte är för stor skillnad på klassen.
Vad detta faller på är att Leksand får två chanser att spela på bortaplan inför 12000 personer. Nog vill man väl göra det bra ifrån sig då.
Att Lif verkar ha förtvivlat svårt att även piska dit gnaget på Hovet tyder också på något... jag vet inte vad.

Men nu tar vi nya tag. Det återstår 6 matcher. Avsluta snyggt nu, bygg upp självförtroendet. Passa på att använda dessa kvarvarande matcher som träningsmatcher med bra tempo i (för det kommer inte att finna något lag med tempo i en riktig träningsmatch efter säsongen)
Som en Niklas Vikegård brukar säga:
In i trafiken, inga bromsspår... Käka puck.

I morgon möter vi almtuna hemma. Ett almtuna som har överraskat alla hittills och mycket väl kan ta en direktplats till kvalet. de slog löven i fredags trots underläge med 2-0 i första.
Den MÅSTE vi vinna. Och vi MÅSTE spela övertygande. Och det bästa sättet att få det att bli så är att åka dit och skrika sig hes.. Det får nog bli så, om det går att lösa.

Tomhet!!!

Jag blev just varse en sak. Den där plötsliga tomhetskänslan som har befunnit sig i början av April 3 år i rad nu då Leksand har misslyckats i kvalet, befann sig just igen. I går kväll närmare bestämt. Efter den oerhört svidande förlusten mot malmö borta, där vi var helt chanslösa. Det är så det kommer att se ut i kvalserien i år igen och kan vi inte prestera bättre nu då kan vi inte det senare heller.

Det är något som fattas. Den där svarta blicken, den brinnande glöden, den där viljan att slänga sig med tänderna fullt blottade och täcka skott utan tanke på att det kan göra ont.
Visst hade Lif en del chanser, men det var bara halvchanser. Med rätt glöd och vilja kan man sätta de, men den fanns inte där igår, och har inte gjort det riktigt på hela säsongen.

Därför kan jag nu säga att Leksand går dessvärre inte upp i år heller. Jag har dock inte gett upp hoppet på förhand, men chansen är så liten så det känns hopplöst.
Därför ska jag försöka vända på detta och försöka se kvalserien som en rolig serie helt enkelt. Men det kommer den inte att bli.

Leksand gjorde säkert sitt bästa igår. Det är det som är det tunga. Vi är chanslösa. Det är iaf så det känns nu.
Men jag vet mycket väl att vad som helst kan hända. Ska ändå bli rätt kul att få slå lite ur underläge i ett kval för en gångs skull.

Fredagsmys..

"Snart blir det fredagsmyyyyys...da, da, daaaa Fredagsmyyyyyyys da, da, daaa

Det blir chips och popcooorn en ööööl och hockeymaaaaaaaaatch"

Det blir till att bänka sig framför tv:n då Leksand åker ner till malmoe för att förhoppningsvis vinna. Viassat sänder matchen. Men då jag inte är en av de lyckliga som är utrustad med den kanalen så får jag nöja mig med att köpa hem den vi nätet.
Jag Elliot och Isabell ska nog se den. Om de vill alltså. Men det är där popcornen och chipsen kommer in i bilden. Dukar man upp chipsen så rör sig inte kidsen (hö hö hö) utan man får sitta i lugn och ro (nåja)

Nej, nu måste jag fortsätta med jobbet. Vi ska ha en utbildning inom radioaktiv strålning om en timma, och jag lär hinna färdigt med en massa annat tjafs först....

Det blev en.....

... Zlatans barns mammas efternamn i går mot Oskarshamn. Tack och lov..

5-2 vann Lifarna med nere i mörkaste småland. En vanlig obetydlig seger kan tyckas, men fakyum är att den var så mycket viktigare än vad man först kan tro.

Efter ett rejält bottennapp mot löven så var man nu tillbaka i vinnarspåret igen. Bra med lite självförtroende inför denna veckas mandomsprov. Mötet med Malmö nere i malmöarena. Stora fina malmöarena som faktiskt påminner lite om en NHL-arena i mindre format.
Jag har varit där två gånger och sett mitt kära lag spela. Har dock fått åka därifrån med en sur min varje gång. Så jag tänkte testa att stanna hemma den här gången, så får vi se hur det slutar.

Leksand är sedan en tid tillbaka i praktiken klara för kvalspel till Elitserien, men det skulle vara skönt att se de klara även i teorin innan man kan pusta ut ordentligt.
Men jag tänker, pratar och skriver som att de redan är det.

Ny match i morgon mot rödhökarna. Kul.

Vågen

Jag är visserligen tvilling till tecknet, men har i dag fått vikariera som vågmästare till och från.
Det är ganska besvärligt att tvingas avbryta det man håller på med för att väga in eller ut en bil.
Speciellt då jag har mitt kontor på andra sidan byggnaden.
Men nu brukar jag och Nicol dela upp denna syssla som känns så onödig men är ack så viktig.

Jag ansåg mig själv som mästarnas mästare i bilvägning då jag satt på den posten i ett par tre år. När sedan syrran började hos oss så var tanken att hon skulle ta över det.
*Hmpf* fnyste jag lite tyst. Lycka till bara. Missförstå mig inte nu. Jag såg det som roligt för henne att komma och få en ganska krävande uppgift som det redan då var.
Bil efter bil rullade in, de flesta med tre flak, och naturligtvis de alla med olika sorters material i.
Det blev att hålla reda på färger på bilarna, regnumren, vilket flak de hade tippat och skulle tippa, Det var returlass som skulle hållas i minnet. Det var mellanvägningar av alla de slag. Och på toppen av allt fanns det en Pelle som inte i sin vildaste fantasi kunde förstå hur man kunde göra en miss nån gång i halvåret....
Och att få information från insidan när något skulle lastas ut härifrån... ja det gick bara inte.

Och allt detta var bara en liten del av det jag skulle lära min syster. Jag vet inte om det var hon som var en bra elev, eller jag som var en extremt duktig magister, men det gick rätt fort.
Och nu kan hon det bättre än mig. Jag kom knappt ihåg hur jag skulle klara av att starta upp våg-datorn i morse.
Man vet inte vad man har förns man saknar det....

Nu vinklades verkligheten till det faktum att Maria stannade hemma i dag. Hoppas att allt blir bra ändå trots allt. Men det tror jag säkert att det blir.

Vi ses snart.

Oskarshamn - LIF

Oskarshamn har svårt i ankarstan

För med mål är publiken ej van

Laget skapar så lite

trots smak av blodvite

Frustrationen den skriker -Fy fan

*

I morgon skall laget med de blå stjärnorna (eller vita stjärnorna beroende på vilket ställ de har) möta Oskar. Ett mycket svårspelat motstånd trots att de ligger hjälplöst sist i tabellen.

Men tro mig.

Jag kommer aldrig att ta ut en seger i förskott igen. Inte helhjärtat åtminstonde. För de gånger jag har gjort det så har det så ofta blivit raka motsatsen i stället.

Naturligtvis har jag försökt att vända på det, genom att även ta ut förluster på förhand. I hopp om en oväntad vinst.

Dessvärre har det inte funkat något vidare.

Så från och med nu, så ska jag inte ta ut varken seger eller förlust på förhand, utan låta laget Leksands IF spela om det istället.

Så hejar jag på från sidan av istället.

Vi får väl se hur länge det håller.