Jag läser nu på olika forum vad man som Leksing ska göra om man trots allt går upp i år. Någon ska gå från Leksand till Stockholm, en annan ska cykla Vättern runt...
Jag undrar varför man måste göra något drygt och jobbigt om en lycklig sak inträffar.
Skulle det under och mirakel ske så kommer jag att bära matchtröjan under hela måndagen. Möjligtvis även rulla ut en matta i fikarummet och be mot hockeyguden vem det nu är. Kanske ska rikta in mattan mot Alfs kontor ifall att det är hockeygudens förklädnad. Eller Reijo. Vem vet?
Jag ser framför mig hur dessa förvrider ansiktena sina då jag plötsligt rullar ut en matta framför de och går ner på knä och bugar och ber mot de.
Nä jag får nog göra i ordning en pappfigur istället. Annars blir jag väl hämtad av männen i de vita rockarna.
Men det problemet får man ju se som ett lyxproblem. Det är 1,5% chans att Leksand grejar detta. Jag kommer dock ändå att åka upp idag och se sista matchen. Vi ska vinna. Det är allt som betyder något nu.
Vi har varit levande i 10 matcher. Det var inte i går...
Sedan gäller det att gå vidare. Det brukar kännas ganska tomt en stund efter avslutad säsong, men ganska snart börjar det normala livet ta sin form igen.
Det blir några roliga stunder att se fram mot i vår och sommar. Elliot och Isabell fyller år. Cronimet fyller också år. Våren börjar smyga runt hörnet. Elliot vill ut och fiska och Isabell ska lära sig cykla osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar